E

Stunder i livet går många gånger att jämför med en dålig biofilm.
Man sitter tryggt bekvämt men i längden långtråkigt på åskådarplats och ser filmen drama och action utspela sig, man har sympati för den utsatte och och tycker illa om den elake men man drömmer sig ofta bort.
Man ser hur sekunder minuter timmar dagar veckor månader försvinner som på en bioduk.
Först när filmen är slut inser man att filmen inte var värd pengarna, att man inser att man aldrig skulle ha chansat.